lördag 19 mars 2011

Gnäll...

Känner mig lite sliten utan att enligt min mening ha gjort något för att vara just det.
Trots allt vet jag, sanningen kommer ikapp mig när jag inte är redo för det.

Jag är som jag tidigare har skrivit med ett synonym ord, friherrinna dvs
sjukpensionär och inget fel i det, men jag är inte min diagnos och kommer aldrig att bli det men som Caja så fint skrev om sin väg till  acceptans behöver jag nog också göra det.
Jag mår för det mesta bra dvs när jag sköter mig och inte blir för
exalterad och gör för mycket på en gång utan ta den tiden det behövs för att
få komma till resultatet om inte jag gör så fastnar jag på vägen och måste
hämta mig från en vecka till månader innan jag är på "topp" igen och om inte
det är frustrerande så vad är?


Tack... Nu mår jag mycket bättre, haha!
Humorn är det inget fel på, tack och lov *L*

Tack och på återseende/Malla




  

9 kommentarer:

  1. Känner så väl igen mig själv i dina ord :)
    Hoppas du får en fin lördag!

    SvaraRadera
  2. Kloka ord. Hoppas solen skiner på dig i dag! Kram

    SvaraRadera
  3. Oj! Var det där gnäll??? Det var mest kloka ord tycker jag, verkar som om du kommit långt på din väg tycker jag, inte en massa varför utan mest konstanterande.
    Hoppas att du och din kropp snart kommer i fas med varandra igen.
    Kramar fulla av solsken och kärlek ♥

    SvaraRadera
  4. ..klart att du får gnälla. Det gör jag med med jämna mellanrum och det ingår ju i livet det med.
    Det där med att "göra lagom" är det svåraste som finns.
    Kroppen och förnuftet kommer ju sällan överrens:/
    Önskar di en fin lördag och skickar över kramar.

    SvaraRadera
  5. Tycker nog inte heller att det var mycket till gnäll...finns nog de som gnäller mycket mer för mycket mindre!!

    SvaraRadera
  6. Tusen tack för era värmade ord.
    Jag har igentligen inget att gnälla om,gillar inte heller att gnälla för det gagnar inte mig eller någon annan, eller hur....

    Säll är den som har till rättesnöre att man bör tänka efter före/Tage Danielsson

    Kärlek åt alla....

    SvaraRadera
  7. Ack ja, känner igen ditt resonemang. Att mentalt vara densamma, aktiv, ständigt på språng och sen kroppsligt vara halt, seg, värkande...nej, det är svårt att få ihop det till en verklighet. Tog många år för mig att acceptera att vardagen måste ske i lägre varvtal, att jag var tvungen att ta vilopauser, att bara göra en sak i taget. Men nu är jag äntligen där o livet blev så mycket lättare när kropp o själ går hand i hand.

    SvaraRadera
  8. Vad vore livet utan gnäll? Tänk om alla gick omkring och var så himla nöjda hela tiden. Det skulle ju vara helt olidligt ;)

    SvaraRadera
  9. Vad jag menar egentligen är att vi alla är olika men vi jämför oss ständigt med varandra som om vi skulle vara lika. Var och en jobbar på i sin egen takt efter egna förutsättningar och det optimala vore om vi kunde landa i att det är tillräckligt och bra just för mig. Sedan är det aldrig roligt att ha ont eller må dåligt på andra sätt och det kan man ju vilja komma bort ifrån. Men rent generellt tror jag att mycket av vår "ohälsa" beror på att vi jämför oss med något slags ideal och med varandra. Och vad är att göra "lagom" som vi strävar efter?
    Alla "ska" vara så himla "full in funktion" hela tiden. Sånt blir jag trött på. Då måste jag gnälla lite.

    SvaraRadera